När den första fasta befolkningen i våra byar, Iskmo och Jungsund, bosatte sig här, under mitten av 1300-talet, var förstås tillgången till rent dricksvatten en nödvändighet för både folk och fä. Sjövatten kunde ju också förstås till en del användas.
Dom äldsta brunnarna kan jag anta har varit naturkällor som sprungit fram där en åder gått nära markytan. Dessa kunde då enkelt breddas och stensättas för att vara mer åtkomliga.
Naturkällorna man hade sökt fram var förstås viktiga, men brunnar, möjligast nära bebyggelsen blev säkert grävda ganska snabbt, kanske t.o.m. före inflyttningen?
Av sådana källor med bra vatten jag själv känt till (Kanske dikningar förstört dem senare?) fanns en lite söder om Strömsund på Jungsundsidan, en annan på södra sidan om Grönvikfladan. Också en på högra sidan av Västervik villaväg där många villabor åtminstone förr brukade fylla sina pytsar med klart fint vatten på väg till villan.
En källa som också användes som brunn finns (fanns?) på Matilda och Marie Nääs` torps tomt, som ligger mellan dagens fotbollsplan och Tommy Loo`s tomt. Damerna var min farmor Esters fastrar och vid våra besök hos dem togs kaffevattnet från källan.
Eftersom grävandet av brunnar och den stensättning som sattes invändigt utfördes med handkraft har varit arbetsdrygt, tungt och tidskrävande så förstår vi att flere gårdar ofta gemensamt delade på arbetet. Många brunnar har alltså varit gemensamma förr. Så var det i byarna ännu till mitten av 1900-talet och byborna höll reda på vem som hade rätt till dem. Vissa brunnar kunde också vara samfällda t.ex. den som fanns mellan Iskmo Barnskola och Folkskola, numera dagis. Den fanns mitt på vår fotbollsplan och skulle rundas i matcherna. Brunnen är idag täckt av den jordhög på daghemmets parkering och nu rundas av bilar.
Senare på 1950-60-talet när grävmaskiner blivit vanliga skaffade många sig egna brunnar, som invändigt hade börjat sättas med cementringar, vilket betydligt förenklade arbetet.
För att veta var man skulle gräva efter vattnet så legdes en person, som man visste hade förmågan att ” syna ” fram en bra plats. Synaren sade sig känna var vattenådrorna löpte och var dom fanns möjligast nära markytan.
Här på Pansarholmen i Norra Jungsund fanns ännu i början på 1950-talet bara 2 brunnar. Den ena, som vi använde var gemensam för oss och våra grannar här. Den var gammal, stensatt inuti och jag uppskattar djupet till ca. 5 meter med en timrad överbyggnad (brånnstimbro) och en traditionell brånnsvippo (se bilden ovan!). Den andra hos John och Edith Back på holmens södra sida.
Sommartid hade brunnen också en annan funktion. Den användes som den tidens kylskåp, mest för att mjölken inte skulle gistna och surna, men också ibland för annan mat som behövde hållas kylig. Från kanten av brunnshålet, ordentligt fästade med snören, hängde våra och grannarnas mjölkkrukor nersänkta nära vattenytan under varma sommardagar.
Vintertid frös heller aldrig vattnet vad jag minns, eftersom temperaturen 4-5 meter nere alltid höll sig på plussidan också väldigt kalla vintrar!
Varje vår hade vi brunnstalko, för det hörde till att den skulle rensas. Det tog först ett bra tag att få upp och tömt allt vatten med ämbar, dessutom rann det till hela tiden. När brunnen var någorlunda tömd skickades ”av tradition” Manda med kvast ner i brunnen (via stege !!!). Amanda (Manda) Masus var född i slutet av 1800-talet och bodde ogift och ensam i ett litet torp på Pansaholmsback.
På så sätt blev brunnen varje år putsad från smuts och beläggningar och ibland hittades också något dött möss. Brunnen är numera igenfylld med jord av nuvarande inflyttade tomtägaren!!
MANDA med KAFFEPANNAN hängande på KÅKON
Vid John och Edith Backs hus på södra sidan av Pansarholmen finns som sagt också en gammal, stenlagd brunn, viktig bl.a. för deras kreaturshållning, vanligen bestående av 5-6 kor, kalvar, hästen Truls, (50/60-talet) höns, gris och något får. Den kan vara äldst på backen eftersom bredvid funnits en kvarn (enl. gammal kartskiss fr. 1800-talets mitt) samt också ett bönehus. lite senare på 1800-talet byggdes fiskartorp för fast boende. Strandbodar hade funnits redan tidigare på holmen. Den nya vägen till Alskat över Pansarholmen hade ju byggts i slutet av 1700-talet.
När min far Arvid beslöt att skaffa egen brunn i början på 60-talet anlitades vår granne Axel Norrgård (f. 1912), som hade bra rykte som synare! Jag var förstås med för det var lite spännande och dessutom var Axel en skojfrisk och barnvänlig granne. Syningen började med att Axel letade fram en färsk videklyka (kränka), barkade den vid ” handtagen ”, som han sedan tog tag i och vred klykan utåt med en spänning som följd. Klykändan riktades framåt från kroppen varefter sökningen på tomten började, bäst det var så började klykändan dra sig neråt och runt mot kroppen fast han höll emot så att ”händerna vitnade”!! En möjlig brunnsplats hade sökts fram! Det berättades också att klykan kunde till och med vrida sig flera varv ibland visande hur många meter djupt ådern skulle finnas!
För säkerhetsskull anlitade min far också vår andra granne på Pansarholmen Waldemar Källman, (pensionerad järnvägsanställd /tidigare sjöman och gift med Olga (vars mor var från Hindrikas i Jungsund och far var glasblåsare). Waldemar kunde också ”syna ”, men tekniken var lite annorlunda, med en klyka gjord av tvinnad järntråd (koppartråd?). När han letade gungade han från ben till ben som de andra gubbarna som lite skojades om sen. Trådklykan började skaka, där han ansåg att ådran fanns. (minns inte om han mätte djupet också?)
Vår nya brunn grävdes enligt Axels synande och vatten kom det på ca. 4 m djup och den har alltid gett vatten året runt. Vi använde ändå den samfällda också fortsättningsvis. Numera är vårt vatten kommunalt, men brunnen finns kvar.
Det var vanligt och hörde till dagsrutinen för pojkar (också flickor) ännu under min uppväxttid att bära in vattnet, 2 ämbar vanligen hos oss och 1 ämbar åt farmor på vinden. Sen skulle ju största delen bäras ut igen, via den tidens avlopp dvs ”slaskämbaret”, som fanns i alla hus.
Krutares gård i Iskmo (bild ovan!) med typisk brunn och ett fähus ”föise ” stabilt uppmurat av natursten. Krutares kom ursprungligen från Södra Jungsund. Mannen och hustrun var båda dövstumma, men under min tid var det deras dotter Elsa med man Balder Ahlskog som hade tagit över som bönder och bodde i det nybyggda huset bredvid skolan. (Byggt på Reuterholms gamla stora källare) Vi tog mjölk där en tid på 60-talet. Dom hade inga egna barn, så jag hann som 13-14 åring vara där som hjälp ”dräng” vid höbärgning och potatisupptagning. Jag fick ingen direkt lön, men Elsa bjöd på världens godaste fil ur sin källare. Silat av oskummad mjölk hade det ett tjockt gräddlager. Lönen kom sedan i form av gratis mjölk en tid.
Båtbyggare Joel Sundström från Hankmo med familj köpte sedan Krutares tomt med huvudbyggnad, vilken ännu finns kvar, i början av 1960-talet. Det gamla fähuset och brunnen revs någon gång på 1980-talet (?) av Balder och Elsa. Dom hade byggt ett nytt ”föis”, närmare den nya gården.
Vår företagsamma granne Axel Norrgård, som bodde med sina ogifta systrar Elsa och Ester, grävde också en egen ny brunn 1956 (?) med talkohjälp av oss grannar och bysbor. Arbetet gjordes för hand och med användning av en Mattikran lyftes stenarna upp. Axel hade dessutom sprängarpapper, så han sprängde och luckrade upp jorden med hjälp av dynamit och klorat för att snabba på grävandet. Det var spännande för en 7-åring. Jag var förstås med!
Den brunnen finns på vår tomt idag och den använder vi och håller i skick. Sommartid mest för att vattna våra trädgårdsland mm.
Erika Back (c:a 1955) vid brunnsgrinden till den samfällda brunnen på Pansarholmen. Betydelsen som samlings-mötes och skvaldranställ om dagens nyheter var nog så viktig också!!
Anm. Matti-kranen skulle fordra en skild utredning, namn och konstruktion av en Matias ??? ifrån Vasatrakten. Utnyttjande fysikens lagar, ofta hemlagad med snedställda stödben av bastanta slanor, vevkonstruktion i mitten och tyngdpunktsförflyttning vid användandet. Den användes allmänt när tunga stenar skulle flyttas, båtar uppdragas mm förrän grävmaskinen tog över behovet.
Ovan nedtecknade berättar lite om mina minnen av brunnar och funderingar kring brunnarnas historia i min hemtrakt!
Februari 2025 Bengt Håkans