I februari 1940, då vinterkrigets strider var som häftigast, inkallades 1919 års män till militärtjänstgöring. En skara, till vilken Karl-Gustav Backa från Öja hörde, sändes till Jungsund i Korsholm. De skulle utbildas till artillerister och inkvarterades i ungdomslokalen. De tilldelades kokard och bälte, det var allt, i övrigt var det den privata utrustningen som gällde.
Efter en tid av traditionell exercis frågades efter kunniga snickare. Backa anmälde sig, och tillsammans med några kamrater fick han ett säreget uppdrag. Av kärrhjul och halvbarkade stockar skulle de tillverka kanoner, som skulle användas vid övningarna. De följde sin order, och resultatet befanns vara gott. Träkanonerna lämpade sig bra för pjäsexercis, och eftersom man hade riktiga riktinstrument kunde också denna del av utbildningen bli tillfredsställande. Rören kunde höjas och sänkas, träkanonerna kunde svansas enligt konstens alla regler.
Temperaturen var till en början under trettio grader, men ”våren kom, och drivan smalt av tegen”. Kriget slutade i mars, men som Emil Zilliacus skriver:

”Vi äro till evig vakttjänst dömda, för oss blir mellanakten aldrig lång”.