Rent vatten är en nödvändighet, i dag lika väl som för människorna fordom. Därför har föreningen kartlagt brunnarna i Iskmo och Jungsund inklusive Grönvik och Kalvholmen, för att ta reda på var byborna skulle kunna hämta vatten ifall det bleve störningar i den kommunala vattendistributionen. Ett åttiotal brunnar och åtminstone sex naturkällor finns ännu. Vi hälsade på och beskådade några tiotal av brunnarna. Ungefär hälften var ringbrunnar och hälften stensatta av äldre modell; borrbrunnar finns bara enstaka.
Ur den österbottniska berggrunden och de typiska sura sulfatjordarna löses på sina ställen stora mängder järn och mangan ut. Halterna i vattnet varierar mycket också över korta avstånd: man kan inte gissa sig till dem, därför behöver prov tas. Sommaren 2025 lät vi analysera vattenprov från 21 av brunnarna. Det var viktigt att deltagande i projektet inte skulle vara beroende av brunnsägarnas egen ekonomi. Synnerligen välkomna projektbidrag från Aktiastiftelsen i Korsholm samt Korsholms kommun användes till laboratoriekostnaderna och gjorde alltså det hela möjligt.
Fortfarande känner många i byarna till vissa källor som har rykte om sig att ha gott vatten. En finns söder om Grönvikfladan. Från den har man ännu i slutet av 1900-talet tagit vatten när man planterat träd eller plockat bär i närheten, och på hemfolkets begäran dessutom burit med sig kaffevatten hem. I några år kring millennieskiftet var källan i dagligt bruk. Vid Södersidsvägen bortom Jungsund bodan, nära gläntan där kyrkoherde Nyqvist under tidigt 1900-tal höll kyrkans barnläger, fanns en som av vissa benämns ’Axels källa’. Axel Pellas, som bodde med sin syster Signe vid Vikaris, brukade stanna till och dricka ur den när han cyklade förbi. Hans emaljerade mugg hängde länge kvar på en grankvist. På grund av att Södersidsvägen breddats och en kraftledning byggts är den källan numera torrlagd. I likhet med den har flera andra källor – och en del brunnar – påverkats av ändrad markanvändning, skogsdikning och utvidgade åkrar. Längs Slompvägen är brunnarna nu mer eller mindre torrlagda. En bybo menade att vattenhushållningen påverkats av kanalen från Karperöfjärden till havet.
På 1970-talet drogs kommunalt vatten in till de flesta hushåll i trakten. Sedan dess har brunnarna mest fått ge vatten till trädgård och biltvätt. I många brunnar finns de gamla rören kvar, men oftast leder de inte längre någonstans och få hus har en fungerande pump. Några brunnar har fyllts igen. Orsaken kan till exempel vara en kombination av dålig vattenkvalitet och barn i huset: man har helt enkelt velat göra sig av med en onödig risk. På ett gård hade instabil lerjord gjort att brunnsringar förskjutits.
Under projektets gång samlade vi också in anekdoter. I Iskmo berättas att en man hamnat i en brunn men hjälpts upp av en granne och klarat sig, dock med lunginflammation som följd. Det sägs att även en ko någonstans fallit ner och hissats upp levande.
Den största brunn vi besökte var den som försett fähuset, och senare växthusen, vid Grönvik gård med vatten. Den var nog drygt två meter i diameter och minst nio meter djup, med en massiv stensättningskonstruktion. Stig-Erik Herrgård, som förevisade den, berättade också en minnesvärd anekdot om en helt annan brunn: Den gamla lotsstugan på Yttre Uddskär användes på 60–70-talen som sommarstuga av lotschefen och hans hustru. Herrgård hade som barn tillbringat en del av somrarna med sina föräldrar på en intilliggande holme. Man kunde gå genom skogen till Yttre Uddskär och hämta vatten ur brunnen. Men vid ett tillfälle hade föräldrarna i stället fått hjälpa till att tömma brunnen, eftersom en sädesärla haft sitt bo i den. Boet hade fallit ner i vattnet och lotsparet hade blivit vådligt magsjuka.
Bland de mindre dramatiska historierna finns bland annat grönt hår orsakat av hög järnhalt, och en rutten råtta. Flera berättade att brunnen använts som kallskafferi, inte bara för mjölkkrukor utan också annan mat, som firades ner i en pärtkorg. Bara en person angav att hen som barn hade blivit skrämd med tal om brunnsgubben.
Ika Österblad, 2026